vagenmotlivet

Allt började ungefär en vecka efter sportlovet 2011. Det var vågens fel, den visade inte vad jag ville. Fy fan för den som upfann vågen. Den människan har skadat då otroligt många människor och det blir bara fler och fler. Jag började helt enkelt och träna mer och äta mindre. Men det var inte så farligt, de höll sig ändå relativt okej. Men i mitten av april gick det överstyr. Efter påsk tränade jag varje dag och åt knappt någonting. Jag blev helt isolerad från mina kompisar och det ända jag brydde mig om var mat och träning. Men jag kände inte själv att jag mådde dåligt, jag kände att jag orkade springa. Nu i efetrhand tror jag att jag var ganska deppig under den här perioden, det var i maj som jag mådde som sämst. Men ocå tränade som mest och åt som minst. Omgivningen runt omkring mig började oxå märka att jag var sjuk. Men ingen visste inte riktigt vad de skulle göra. Men den 9 juni var jag på besök hos mando-klininken. Jag förväntade mig inte att de skulle göra nåt, för jag var ju inte sjuk. När jag gick runt där och kollade kändes det som ett fängelse, lås på toaletten, oxh alla som gick runt där såg ut som spöken. De sa att de ville lägga in mig, men jag vägrade. Att bli inlagd fanns inte för mig. Så det blev aldrig något med mando kliniken. Istället rullade sommarens första veckor på bestående av träning och mat. Åt ändå mer än i maj men fortfarande alldedes för lite. Pappa tog oxå kontakt med stockholms center för ätstörningar nu men de hade inte tid för mig, inte än iallafall. Dagen innan vi skulle åka iväg så hörde de av sig, men jag ville inte, jag ville åka iväg, komma bort. Så vi åkte. Medans vi var borta fick jag ta massa prover på sjukhus i närheten. Eftersom mina värden var så dåliga och min puls så låg ringde de från stockholm hela tiden och sa att vi skulle åka dit. Men det gjode vi inte. Jag lyckades varje gång övertala pappa att stanna. Och för varje gång jag gjorde det blev jag bara sämre och sämre. Tillslut kom dagen då vi åkte mot stockholm. Vi åkte hem på måndan och på onsdan hade jag tid hos scfä. Mötet med dem blev inte särskilt långt, eftersom min puls var så låg fick jag åka in till södersjukhusets akutmottagning. De berättade att jag skulle bli inlagd. Jag var helt förkrossad och grät hela tiden. Men jag förstod att det var den enda vägen. Men just då ville jag inte bli frisk, jag orkade inte. Men när jag vaknade upp nästa dag i en jävla sjukhusäng med en puls som knappt va någonting att ha bestämde jag mig, jag skulle bli frisk. Så jag bara åt, mål efter mål. Det gick! Även fast mitt kaloribehov-intag de första dagana på sös låg på 1200 kalorier så var det ändå mat 6 ggr per dag. Men jag klarade det, jag behövde inte sondas eller få drop. Men jag fick heller bara ligga i sängen hela dagarna. Sen så efter 5 dagagr på sös akutmottagining blev vi uppflyttade till 74:an. Där låg jag i utliggare en vecka för att sedan skulle jag bli flyttad till centret. Jag var jättenegativ till det. På sjukhuset kändes det tryggt men jag skulle bli frisk så det var bara att åka dit. På vägen till bilen fick jag gå själv, första gången på ca 2 veckor. När vi kom till centret fick jag se mitt rum och så. Har legat inne här nu i 5 dagar, sen i måndags då alltså. Men just nu har jag fått permision och sitter hemma. Det känns bra. Har ätit mellis för ett tag sen helt ensam , det gick bra! Hoppas ni har orkat läsa allt.

Skriver mer sen, kram!