vagenmotlivet

Om jag inte skulle varit sjuk skulle jag börjat skolan idag, om jag inte varit sjuk skulle jag tränat fotboll idag, om jag inte skulle varit sjuk skulle jag fått sovmorgon idag. Tänk på hur mycket som man missar genom att vara sjuk. Men samtidgigt är det jättesvårt att ta sig här ifrån, att våga bli frisk. Men jag vill kunna vara normal igen, jag vill inte alltid betraktas som den sjuke. Jag vill kunna träna igen. Att ta en fika på stan vre underbart. Nu är det snart lunch. Om jag inte hittar nån motivation att äta finns alltid en. Jag tänker på min pappa, jag vill inte att han ska behöva stå ut med det här längre. 

ps: jag svarar på frågorna när det kommit in några fler, så kommentera på!

Om jag inte skulle varit sjuk skulle jag börjat skolan idag, om jag inte varit sjuk skulle jag tränat fotboll idag, om jag inte skulle varit sjuk skulle jag fått sovmorgon idag. Tänk på hur mycket som man missar genom att vara sjuk. Men samtidgigt är det jättesvårt att ta sig här ifrån, att våga bli frisk. Men jag vill kunna vara normal igen, jag vill inte alltid betraktas som den sjuke. Jag vill kunna träna igen. Att ta en fika på stan vre underbart. Nu är det snart lunch. Om jag inte hittar nån motivation att äta finns alltid en. Jag tänker på min pappa, jag vill inte att han ska behöva stå ut med det här längre. 

ps: jag svarar på frågorna när det kommit in några fler, så kommentera på!

Nu ska jag iväg på sjukgymnastik hos ingeborg, hörs senare. Kram!

Glöm inte bort frågestunden, fråga på!

På detta ställe spenaderar jag väldigt mycket tid just nu. På SCÄ, stockholm center för ätstörninger. Vissa kallar det fängelse men jag skulle vilja säga att det är vägen mot friheten. Här får man tillåtelse att äta enligt mig, det blir lättare. Men sen måste det ut i verkliga livet, det är du valet kommer. Man behöver inte äta, man kan välja själv. Men jag ska klara det, det måste gå. 

Glöm inte att kommentera frågor på frågestunden, jag svarar på allt!

Vad vill ni att jag ska skriva om här i bloggen. Vill ni att jag berättar om mina dagar, hur jag känner, och så. Vad skulle ni tycka att det var kul att läsa om? Så kommentara för en roligare blogg!

ps: de frågar som jag har fått nu svarar jag på sen i frågestunden, hoppas det är okej.

Kram.

Glöm inte att kommentera på frågestunden. Jag svarar när det kommit in lite fler frågor. Så kom igen nu fråga på :)

Godmorgon. 

Vaknade själv vid kvart i åtta och var fett taggad på livet. Frukosten gick jättebra, hade inga problem alls att få i mig det. Idag ska jag tillbaka till stockholms center för ätstörningar. Har faktiskt lärt känna några där så vi ska ha lite pepptalk. Hoppas alla ni som läser har haft en lika bra morgon som jag. Ni måste kämpa på fr att leva med anorexi är inget liv. Nu är det snart mellis, wish me luck. 

Kram.

Dagens alla mål är för några timmar sen förbi och det enda jag tänker på just nu är frukosten. Ska äta den hemma imornn och jag hoppas att det går bra. Nu ska jag gå och lägga mig i min egen säng för första gången på 2 veckor. Hoppas ni sover lika bra som jag, Godnatt.

Känns som om det finns ganska mycket frågor. Så fråga bara på om vad som helst.

Allt började ungefär en vecka efter sportlovet 2011. Det var vågens fel, den visade inte vad jag ville. Fy fan för den som upfann vågen. Den människan har skadat då otroligt många människor och det blir bara fler och fler. Jag började helt enkelt och träna mer och äta mindre. Men det var inte så farligt, de höll sig ändå relativt okej. Men i mitten av april gick det överstyr. Efter påsk tränade jag varje dag och åt knappt någonting. Jag blev helt isolerad från mina kompisar och det ända jag brydde mig om var mat och träning. Men jag kände inte själv att jag mådde dåligt, jag kände att jag orkade springa. Nu i efetrhand tror jag att jag var ganska deppig under den här perioden, det var i maj som jag mådde som sämst. Men ocå tränade som mest och åt som minst. Omgivningen runt omkring mig började oxå märka att jag var sjuk. Men ingen visste inte riktigt vad de skulle göra. Men den 9 juni var jag på besök hos mando-klininken. Jag förväntade mig inte att de skulle göra nåt, för jag var ju inte sjuk. När jag gick runt där och kollade kändes det som ett fängelse, lås på toaletten, oxh alla som gick runt där såg ut som spöken. De sa att de ville lägga in mig, men jag vägrade. Att bli inlagd fanns inte för mig. Så det blev aldrig något med mando kliniken. Istället rullade sommarens första veckor på bestående av träning och mat. Åt ändå mer än i maj men fortfarande alldedes för lite. Pappa tog oxå kontakt med stockholms center för ätstörningar nu men de hade inte tid för mig, inte än iallafall. Dagen innan vi skulle åka iväg så hörde de av sig, men jag ville inte, jag ville åka iväg, komma bort. Så vi åkte. Medans vi var borta fick jag ta massa prover på sjukhus i närheten. Eftersom mina värden var så dåliga och min puls så låg ringde de från stockholm hela tiden och sa att vi skulle åka dit. Men det gjode vi inte. Jag lyckades varje gång övertala pappa att stanna. Och för varje gång jag gjorde det blev jag bara sämre och sämre. Tillslut kom dagen då vi åkte mot stockholm. Vi åkte hem på måndan och på onsdan hade jag tid hos scfä. Mötet med dem blev inte särskilt långt, eftersom min puls var så låg fick jag åka in till södersjukhusets akutmottagning. De berättade att jag skulle bli inlagd. Jag var helt förkrossad och grät hela tiden. Men jag förstod att det var den enda vägen. Men just då ville jag inte bli frisk, jag orkade inte. Men när jag vaknade upp nästa dag i en jävla sjukhusäng med en puls som knappt va någonting att ha bestämde jag mig, jag skulle bli frisk. Så jag bara åt, mål efter mål. Det gick! Även fast mitt kaloribehov-intag de första dagana på sös låg på 1200 kalorier så var det ändå mat 6 ggr per dag. Men jag klarade det, jag behövde inte sondas eller få drop. Men jag fick heller bara ligga i sängen hela dagarna. Sen så efter 5 dagagr på sös akutmottagining blev vi uppflyttade till 74:an. Där låg jag i utliggare en vecka för att sedan skulle jag bli flyttad till centret. Jag var jättenegativ till det. På sjukhuset kändes det tryggt men jag skulle bli frisk så det var bara att åka dit. På vägen till bilen fick jag gå själv, första gången på ca 2 veckor. När vi kom till centret fick jag se mitt rum och så. Har legat inne här nu i 5 dagar, sen i måndags då alltså. Men just nu har jag fått permision och sitter hemma. Det känns bra. Har ätit mellis för ett tag sen helt ensam , det gick bra! Hoppas ni har orkat läsa allt.

Skriver mer sen, kram!

Hej. 

Jag som skapat denna blogg är sjuk. Jag lider av anoroxi och har gjort det sedan mars månad detta år. Hela våren och sommaren har varit skit. Sjukdomen har tagit över mitt liv. Men nu har jag bestämt mig för att bli frisk. Med hjälp av Stockholm center för ätstörningar ska jag bli frisk igen, bli normal. Slippa kontrollen, slippa ångesten, slippa att vara sjuk. Ni som följer denna blogg kommer oxå få följa mig på min resa mot livet. Jag vill oxå hjälpa andra som är sjuka att hitta motivation till att bli friska. Det var lite kort om vad som jag kommer skriva här på bloggen. Hoppas ni läser och blir inspererade och stannar kvar. 

Hej så länge.